Att inte bara låta sig göra en objektiv såväl subjektiv tolkning kan ibland vara både lämpligt och rekommenderat! Alla frågor som vi verkligen vill och behöver få svar på har känslor kopplade till sig på ett eller annat sätt. Genom att återknyta till dessa kan vi öppna upp för nya möjligheter till insikt och transformation. Här är ett exempel:

Mannen som håller i staven står och verka ladda energi. Han verkar tveka och välja – framåt, uppåt för att förverkliga sina drömmar. eller bakåt, nedåt för att stanna kvar i det trygga och säkra. Kvällen är rofylld, men den röda solen är full av energi och löften för morgondagen. Mannen funderar på vad han borde göra (Jordgloben) istället för vad han Vill göra (Alla de röda, gula färrgerna som står för mod, energi, drivkraft).

Jag står och laddar energi. Men jag tvekar på vart energin skall ta vägen – framåt uppåt eller bakåt nedåt. Jag tycker att kvällen är rofyll, för att den röda solen är fylld av löften om morgondagen. Jag funderar på vad jag borde göra, vad som väger tyngst – istället för vad som jag Vill göra!

Det här är en spegling av var jag är i mitt liv just nu. Det finns så många BORDEN, MÅSTEN omkring mig och det säkra är alltid säkert och tryggt. Samtidigt så finns den kreativa drömmen om tarot alltid innanför min näthinna och bultar, lockar och pulserar. Energin jag håller på att bygga upp måste snart kanaliseras någonstans. Antingen tillbaka ner i jorden igen så jag inte bränner ut mig, eller uppåt utåt för att förverkliga mina drömmar. Men som sagt, som jag fått påpekat idag – jag är alltför fast vid det jordiska och MÅSTEN…

Vilka känslor omger de kort som DU drar under en vanlig dag? Och är du mogen att möta dem?

En blond man (Ålder?) står vid kanten tav någon form av stenmur och blickarut över havet. Solen är på väg ned bakom horisonen. Han är klädd i en röd pälsbeklädd kappa över en gul finare skjorta. Han har en gull hatt på huvudet med en stor röd fjäder i + två mindre fjädrar (grön och grå). I sin vänstra hand håller han en stav av okänt träslag som är full av knoppar av någon blomma somär precis på väg att slå ut. Bakom honom står en liknande stav. Båda har varistt rött band knutit  högst upp. I mannens högra utsträckta hand håller han en jordglob. Nedanför växer två blommor en röd ros och en vit lilja.

Jag står vid kanten av en stenmur och blickar ut över det lugnande eviga havet. Jag blir tyrgg av solen som är på väg ner. Mina kläder är rika och av färgena rött och gult.  I min  vänstra hand håller jag en stav av okänt sträslag som jag har skurit själv. Dess knoppar är precis på väg att slå ut. Bakom mig finns ytterligare en stav för någon annan. Jag har knutit ett rött band högst upp för att visa samhörigheten. I min utsträckta högra hand håller jag en jordglob. Den verkar tung.

Fråga – Vad behöver jag fokusera främst på just nu i mitt liv?

• Vad symboliserar havet för mig?
• Vad betyder en solnedgång för mig? Väntant på mörkret?
• Vad är staven för mig? Och varför har jag valt just den staven?
• Till vem är den andre staven?
• Vad symboliserar rött och gult för mig?
• Vad symboliserar jordgloben för mig?
• Vd behöver jag välja mellan? Och varför? Vad blir mitt slutgiltiga svar?

Trots att jag känner en barnslig lockelse till Queen of Wands som jag också drog tidigare idag så bestämde jag mig för bita tag i 5 av Pentagram trots allt. Kanske framför allt för att det är ett kort som är ett så kallat ”negativt” kort som ingen egentligen vill ha i någon lägning. Men det får inte glömmas att varje kort har två sidor (duh!) och kan vara både negativ och positiv. Sedan så har jag redan från början svårt att associera väl med detta kortet. Fast det ser jag mer som en utmaning än något annat. I posten idag kommer min Hanson Roberts, men jag skall verkligen försöka att hålla fokus på min Secret Forest. Lovar…

5 av Pentagram

Det är eftermiddag (Ett gyllene-rött sken som bara blir under vissa eftermiddagar). En halvbred flod, som inte är så djup. Det går att se vissa småstenar längs med floden. Längs den branta flodbanken växer höga träd.Från höger sida växere en grov gren full av törnen. En ormliknande reptil har börjat klättra längs med grenen. Efersom huvudet är riktigat uppåt så ser det ut som om ormen är på väg från floden mot land och grenen.

Det är eftermiddag. Jag, den grunda, halvbreda floden flter fram där jag alltid har flutit fram. Mitt vatten som flyter genom mig har minskat och jag kan känna småstenarna som ligger längs med floden. Längs min branta flodbank växer höga träd. På min högra sida växer en grov gren full av törnen ut över mitt vatten. En orm liknande reptil har börjat klättra upp längs med grenen. Den är på väg från mitt vatten och mot törnet.

Idag kom så då äntligen mitt senaste Tradera-fynd: Tarot of the Secret Forest! Det är onekligen en väldigt unik tarotlek. Så här skriver konstnären Lucia Mattioli själv på utsidan av paketet: Min trädgårds-skog är inte uppodlad, den är inte väl-skött. Jag har itne modet att skära ner det där snåriga törnet. Jag vill inte förändra någonting!

Färgtonerna här är ligger i den murriga grön-brun-bl skalan med inslag av rött där så krävs. Det är en mörk lek med mörka undertoner. Framför allt beskriver den den värld som syns i en trädgårds-skog som fått  växa vilt. Här syns fåglarna, älvorna, djuren, men framför allt så finns här insekterna. Borta är all gammal klassisk Rider-Waite symbolik, även om grunderna skymtar förbi lite då och då. Istället uppmanar författarinnan oss att verkligen lära känna den här leken på djupet. Att sluta leta efter enskilda symboler utan att ta in helheten. Det om något gör mig mer än lovligt fascinerad – och frustrerad eftersom jag är ett kontrollfreak och den här leken inte tillåter mig att kontrollera den! Kanske just därför den kom i min väg just nu?

En annan särprägling som konstnären har skapat med dessa tarotkort är att det är inte 78 kort utan egentligen 156! För baksidan är inte enhetligt målade utan var och en har en svartvit etsning av den bild som finns på framsidan. Udda igen, men fascinerande! Författaren föreslår att om du är nybörjare så kanske du bör läsa de här korten som rättvända helt och hållet. Men den lite mer avancerade studenten kan fokusera sig på att tex tolka färg resp s/v i olika faser. Tex känslor/intellekt eller undermedvetet/medvetet etc. Vet inte riktigt vad jag tycker om den idén men jag skall prova!

Hur som helst, jag tänkte försöka arbeta med att lära känna den här leken via Mary K. Greers excellenta bok  21 Ways. Och dessa tre kort drog jag för frågan: ”Vad behöver jag mest fokusera på i mitt liv just nu? Och nu kommer vi till en av den här lekens stora, stora nackdelar: Det saknas följebok! Det finns i princip bara en lite vit bok (LVB) som bara kort beskriver med ETT [sic!] ord betydelsen av kortet. Ingenting bakom vad kortet egentligen betyder… Så där kommer jag att få jobba. Och där står jag nu:

5 of Pentacles – Queen of Wands – Page of Swords?

Det är skönt att vara på semester, men samtidigt ordentligt frustrerande också.

Jag får vila batterierna. Men så fort jag kommer upp med en krativ ide eller vill återvända till någon av mina referens-litteratur. Tja då inser jag att de är hemma i bokhyllan. Och där står de ju jätte-bra, eller hur? Not!

Just nu är det de två böcker jag har köpt av Mary K. Greer som jag skanar mest. 21 Ways to Read a Tarot Card och Understanding Court Cards. Båda är fantastiska böcker. Men jag kan glatt erkänna att båda har jag misshandlat lite så till via att även om jag har lärt mig så enormt mycket av de båda, så har min situation inte varit rätt för att helt och fullt ta dem till mig. Så nu längtar jag såklart hem för att bita tag i dem! Bara 2 dagar kvar!

I dag drog jag 3 of Wands från The Bohemian Gothic Tarot. Scenen utspelar sig vid kusten. En ung flicka klädd i färgglada, men något urblekta kläder står och tittar ut över vattnet. Det ser ut som hon väntar på något eller någon. Men hon kan lika gärna titta efter något som försvinner på horisonten. I handen håller hon en stav . Det ser faktiskt ut som en flöjt. Hon står som sagt precis framför en klippa som verkar stupa brant ner i havet. På kanten står en gammal borgruin. Var den sista utposten mot fienden? Det är tidig gryning och ovanför ruinen flyger kråkor som kraxar olycksbådande.

Mitt absolut första emotionella intryck av det här kortet är att kvinnan står och söker i fjärran efter något större och bättre, men att hon är kvar i mörkret på land. ”Varför kommer han inte?” verkar hon tänka. Otålighet, frustration, depression är känslor jag förnimmer hos henne.

De symboler som jag kan se i det här kortet är gammalt och nytt. Jord och vatten (alltså det matriella och känslor. Stav för elden och gryning för en ny början.

Det här kortet visar för mig idag hur jag känner mig just nu. Jag letar efter en ny vg att gå för att komma ut ur min situation. Dock känns det som jag inte har hittat riktigt rätt. Varje morgon tittar jag mot horisonten om just MITT skepp är på väg in. Men nej, kanske använder jag fel verktyg eller tittar i fel riktning?

Vad letar jag efter? Hur kan jag påverka min framtid?

Edit: Skaparen av Quantum Tarot Kat påminde mig om att 3 of Wands också handlar om att våga vidga sina vyer! Oooh så väl jag behöver detta!  Efter fredagens bekymmer! Jag behöver se den stora bilden istället för att gräva fast mig i det lilla!

Det här är och var ett spännande kapitel! Det handlar om att se på mitt valda kort ur en mer numerologisk vinkel. Jag har inte haft så mycket till övers för numerologi förut för den information om det jag har funnit har varit så begränsad. Så det har varit svårt att till exempel förena två så skilda kort som THE CHARIOT eller 7 of Cups. Men i Mary K. Greers bok finns en betydligt mer komplett lista än jag någonsin funnit förut! Jipeeee!

Så alltså:

Mitt perosnliga kort är THE TOWER (16). Reducerat blir detta kort 1+6 = 7. 7 står numerologiskt för bland annat för Utmaningar, kraft och förlust av stabilitet.

Har ni någonsin kännt hur livet bara har radat upp tillfälligheter framför er som stenar i en bäck och det bara är för er att hoppa från sten till sten och helt torrskodd komma över till andra sidan. Så känner jag det just nu. Det hela började väl egentligen för mycket länge sedan när jag först blev intresserad av tarot. Men det är inte förrän nu, det sista halvåret som stenarna har blivit riktigt stora och har legat tillräckligt nära för att jag skall ha kunnat hoppa utan ansträgning. Egentligen så började det med ett blogginlägg…

Evolutionary Tarot

Det började i början av augusti då jag läste ett inlägg av James Wellness (Stor tarottolk i USA) där han debatterade hur vi ser på korten. Och framförallt hur det kan komma sig att vi får ”rätt” kort vid alla läggningar. Är det magi kankse? Nej hävdar han. Han hävdar istället att alla kort är rätt!  Han jämför ett tarotkort med en human cell. Varje cell i kroppen om det så är en hudcell elelr en blodcell är en exakt kopia av sin syster eller broder. Och precis så är det med tarotkort. All information vi behöver finns i varje enskilt kort. Så därför kan det bara finnas rätta kort och inga fel kort! Det var lite svårt att riktigt ta till mig begreppet först. Men så slog det mig – de absolut mest pricksäkra läggningarna jag har gjort för någon har varit de som jag har gjort för mig själv! De har då varit pricksäkra, inte för att jag känner mig själv så väl utan snarare tvärtom. Snarare har varje kort fungerat som en nyckel som låst upp en dold dörr hos mig. Så istället för att böjja mitt eget liv för kortens betydelse som så ofta förekommer kring regelrätta spådomar, så är det korten som får vara flexibla för vårt liv! Det stämmer så kusligt väl det James skriver i sin post även om jag personligen inte köper det han sedan skriver i sina kommentarer att detta även fungerar för distanstolkningar eftersom det alltid fungerar för att vi har visat universum vår intention. Jag tycker det är lite långsökt och lite för fluffigt för min smak. Men som sagt. Resten… Brr! Får njutningsrysningar bara jag tänker på det!

Tarot & Healing

Under de senaste två månaderna fram tills oktober så har stenarna fallit på plats lite eftersom. De har inte varit så stora. Men de har fallit så nära varandra att de har skapat en allt stabilare grund att stå på.

Det allra första (och största) var väl att jag startade ett eget företag och folk var intresserade av det och tyckte jag gjorde ett bra jobb! Amazing! Men samtidigt så kunde jag se i de brev jag fick och de kontakter jag hade en ganska beklämmande trend. Den absolut majoriteten av skrivarna var kvinnor som längtade efter kärlek, men som inte verkade ha kraften eller viljan att ta tag i sin situation själva. Det var väldigt mycket frågor om: Vad känner han? Varför gör han så här? Varför blev det så här? När kommer jag att träffa den rätte? Han sa ”si”, betyder det att…? och så vidare. Och trots att jag faktiskt svarade på dessa frågor efter bästa förmåga så kände jag mig alltid väldigt obekväm i rollen som den som ”öppnade den låsta dagboken” och det kändes aldrig riktigt som om de som jag svarade faktiskt fick något långvarigt utav det hela. De fick ofta det svar elelr den bekräftelse de behövde, men det var något som jag kände bara kunde ge lisa för själen en kort period.

Här är några exempel (bara ett axplock från ett annat forum) på frågor som ställs:

http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=6500000000000032&conference=10500000000000416&posting=19500000005136581

http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=6500000000000032&conference=10500000000000416&posting=19500000005136892

http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=6500000000000032&conference=10500000000000416&posting=19500000005138565

http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=6500000000000032&conference=10500000000000416&posting=19500000005140593

Det sista inlägget till exempel skrivet med mycket oro och hjärta i kroppen. Men ett så tydligt bevis för att där finns en människa som inte vill/kan sätta ner foten och ta ansvar för sitt eget liv och antagligen inte vågar ta konflikter heller. Och allt det här och dessa frågor gjorde mig så ledsen. Det var så frustrerande att inte kunna hjälpa även om de skulle sökt mina råd. Men jag visste att svar på deras frågor inte som sagt skulle ge något långvarigt. Dessutom ökade mitt intresse för stärka unga kvinnors (egentligen alla kvinnors) självkänsla. Drömmar om att skapa en”Women’s Sharing Circle” har funnits hos mig länge.

Sedan fick jag inom perioden av två veckor höra från två oberoende källor (och som inte visste något om mig) rekommenderat att jag skulle hålla på med healing. Regelrätt healing är väl egentligen ingenting jag har funderat över särskilt mycket eftersom själva konceptet inte ligger mig särskilt varmt om hjärtat om jag skall vara ärlig. Men när två personer på raken påpekade samma sak började jag leka med tanken att jag kanske skulle kunna använda tarot för att leda männsikor till inre healing?! Det stod även klart att om jag skulle göra detta så skulle det inte kunna göras genom att tolka kort på distans för människor längre. Jag måste kunna möta människorna på riktigt och interagera med dem efter bästa förmåga! Oron startades dock – hur skulle jag då lyckas tjäna någonting på det hela? Sverige är ju ett så avlångt land och det är tarot jag vill hålla på med! Samtidigt så fick vi äntligen bekräftelse på vad vi redan anat – sambons problem var inte någt livshotande utan antagligen stressrelaterat. Detta + många andra mindre observationer på stressade människor på flygplatsen där jag jobbarfick mig att ytterligare inse att vilket sjukt (bokstavligen) samhälle  vi lever i? Inte undra på att vi blir sjukskrivna…

Mary K. Greer: min nya hjätlinna!

Ungefär i samma veva så beställde jag en bok som jag änge, länge önskat mig: 21 Ways to Read the tarot av Mary K. Greer.  Och även om jag fortfarande bara har sniffat på ytan så måste jag säga att i den finns varen jag behöver på hur jag vill att en tarottolkning hos mig skall vara! Interaktiv och stärkande i så många led som möjligt! Eftersom jag är en ökänd tarotleks-knarkare kände jag också väldigt starkt att jag ville låta mina studier av den här boken återföljas av en ny tarotlek (Jo jag vet – jag är som en junkie – hittar alltid bra ursäkter!). jag bestämde mig för Animals Divine Tarot eftersom 3 of Pentacles talade så starkt till mig. Men sedan såddes tvivlet. Jag läste flera som sade sig inte kunna läsa med den här leken alls även om den var vacker. Många somvar bundna till boken hela tiden och så vidare. Hade jag inte hittat den perfekta leken trots allt? Den som skulle ge mig svaret på alla mina frågor och göra livet så mycket lättare? I ljuset av detta insåg jag plötsligt att det inte var leken som var problemet utan formen som jag har använt för att nå fram till de svar jag söker! Det lyfte en jätte-sten från mitt hjärta! Inte längre behöver jag leta efter den perfekta fixen (korten) utan kan köpa tarotkorten för deras egna konstnärliga skönhetsskull! Vissa kan jag i fortsättningen köpa bara för att de är så jäkla vackra andra kanske för att de talar till mig. Det är en sådan lättnad!

I samma veva så började jag trivas mycket mer på mitt jobb, vilket var en healing för mig i sig. Så helt plötsligt, även om det fortfarande är den stjärna jag strävar mot så kännerj ag itne att jag måste få en tarot-buisness att gå runt nu. Jag har tiden för mig och till att bygga klienter!

Sista pusselbiten

Den dök upp för bara någon dag sedan och jag har redan nämnt ursprunget. Det ringde verkligen så sant det Anna Southerington skriver: En sann och bra terapeut vill öka självständigheten hos sina kunder inte öka beroendet hos dem! Och så starkt kände jag att det är det sistnämnda jag skapar om jag fortsätter längs den väg jag slagit in på tidigare där jag i princip genom att bara svara på klienters frågor, men inte ge dem energi och en väg ut ur det problem de har bara skapade mer frågor och alltså mer beroende av mig. Smart om jag vill tjäna pengar, mindre smart om jag har ett samvete. Anna har löst det genom att sluta ha kunder hos sig utan bara fokusera på undervisning och översättning av böcker. Jag känner att det är liknade väg jag också vill gå. Undervisning, kanske kurser och vem vet till och med skriva en bok. men jag vill ändå försöka skapa en möjlighet till att möta andra människor och hjälpa dem dirket med deras problem. Men det blir inte huvudfokus. Och plötsligt, så känner jag mig så fri. Så lätt om hjärtat. Det känns som om jag kan flyga!

Kapitel 4 handlar om att berätta en historia – bar sådär fritt utan hämningar. Strunta i vad som kommer fram utan bara låt dantasin flöda! Spännande!

Här är min historia:

Det var en gång en drake. Från början så hade han inte varit någon stor drake. Han hade kunnat flyga in och ut genom slottets fönster dagligen och han sov alltid i kyrkans kandelabrar på natten. Eller om det var fint väder på sommaren uppe i ett av tornen. Där kunde draken ha utsikt över vad han tyckte var ”sin” borg.

Men allt eftersom tiden gick så växte draken sig större och större och en dag fastnade han i fönstret på väg ut och nästa satte han eld på det stora köket där all mat lagades i försök att vara till lags. Den ilskna kocken jagade honom över borggården med en stekspade och skrek:

”Försvinn! Kom aldrig tillbakak hit igen! ”

Ledsen över att det blivit som det blivit och arg på sig själv för att han var en sådan klumpeduns linkade draken iväg med svansen mellan benen. Flyga kunde han bara göra trodde han när han var riktigt riktigt glad. Men han kunde inte riktigt slita sig från slottet och dess invånare riktigt ännu. Som en fönstertittare som smög på någon mitt i natten klättrade han upp i ett av de största träden och gömde sig och satt där under den stjärnklara natten och tittade på slottet med sorgnsa drakögon. Plötsligt hördes det ett väldigt rytande borta från slottets kyrka. Draken vaknade upp med ett ryck och ramlade nästan ner ur trädet av förskräckelse. En stor väldig vit drake flög över slottets största torn och sprutade eld. Tornet och kyrkan stod redan i brand och draken kunde höra hur människor skrek inne i borgen. Allra säkert trodde de att det var han som kommit tillbaka för att hämnas. Nåja, tänkte draken. Han bodde inte där längre så det var inte hans uppgift att ta hand om dem längre. Han gjorde sig beredd att vandra därifrån (för han var fortfarande ledsen) när han hörde någon ropa hans namn:

-Stora röda draken! Hjääääälp! Kom och hjälp oss!

I ett nafs var han på väg mot den stora borgen. Inte brydde han sig om att de sagt att de itne ville ha honom. Inte brydde han sig om att blixtarna ljungade över himlen och hotade att träffa honom! Detta var HANS folk! Och de behövde honom. Samtidgt som han med ett vrål nådde fram till den andra vita draken för att skrämma iväg honom insåg han att han flög! Han flög! För kärlek och passion och starka känslor kunde också få drakar att flyga!

De slogs länge och väl. Länge var kampen jämn och hård. Drakarnas vingslag var så kraftiga att det fick en djup avgrund att öppna upp sig under dem och den hotade snart att sluka borgen helt och hållet. Den röda draken insåg att det fanns ingen vinnare i den här kampen bara förlorare och om han skulle lyckas rädda sitt folk var han tvungen att göra något drastiskt. Med en sista kraftansträngning kastade han sig fram och bet den vita draken i halsen och lät sig sedan falla ner i avgrunden. De föll och föll…. Sedan hördes det en duns och det blev s vart.

Ingen av de båda drakarna sågs till mer. Men i borgen sörjde de sin vän och klandrade sig själva för sina hårda ord. Från den dagen kallades borgen för Röda Drakens borg och alla röda drakar blev fridslysta.

Jag slogs av 2 saker när jag gjorde den här övningen:

1, Legend passar alldeles utmärkt för att använda sig av för att skapa en historia kring en fråga. Den är tillräckligt detaljrik för att i princip kunna spåna om vad som helst. Men ändå tillräckligt vag för att lämna mycket åt fantasin! Fantastiskt!

2. Historien jag skrev tog en helt annan vändning än vad jag först hade förväntat mig. Den här historien handlade mer om att offra sig och att känna sig malplacerade eller missförstådd. Undrar vad det kom ifrån?

Jag är en röd drake Från början så var jag inte någon stor drake. Jag hade kunnat flyga in och ut genom slottets fönster dagligen och jag sov alltid i kyrkans kandelabrar på natten. Eller om det var fint väder på sommaren uppe i ett av tornen. Där kunde jag ha utsikt över vad han tyckte var ”sin” borg.

Men allt eftersom tiden gick så växte jag mig större och större och en dag fastnade jag i fönstret på väg ut och nästa satte han eld på det stora köket där all mat lagades i försök att vara till lags. Den ilskna kocken jagade mig över borggården med en stekspade och skrek:

”Försvinn! Kom aldrig tillbaka hit igen! ”

Ledsen över att det blivit som det blivit och arg på mig själv för att jag var en sådan klumpeduns linkade jag iväg med svansen mellan benen. Flyga kunde jag bara göra trodde jag när han var riktigt riktigt glad. Men jag kunde inte riktigt slita sig från slottet och dess invånare riktigt ännu. Som en fönstertittare som smög på någon mitt i natten klättrade jag upp i ett av de största träden och gömde mig och satt där under den stjärnklara natten och tittade på slottet med sorgnsa drakögon. Plötsligt hördes det ett väldigt rytande borta från slottets kyrka. Jag vaknade upp med ett ryck och ramlade nästan ner ur trädet av förskräckelse. En stor väldig vit drake flög över slottets största torn och sprutade eld. Tornet och kyrkan stod redan i brand och draken kunde höra hur människor skrek inne i borgen. Allra säkert trodde de att det var jag som kommit tillbaka för att hämnas. Nåja, tänkte jag. Jag bodde inte där längre så det var inte min uppgift att ta hand om dem längre. Jag gjorde mig beredd att vandra därifrån (för jag var fortfarande ledsen) när jag hörde någon ropa hans namn:

-Stora röda draken! Hjääääälp! Kom och hjälp oss!

I ett nafs var jag på väg mot den stora borgen. Inte brydde jag sig om att de sagt att de inte ville ha mig. Inte brydde han sig om att blixtarna ljungade över himlen och hotade att träffa mig! Detta var mitt folk! Och de behövde mig . Samtidigt som jag med ett vrål nådde fram till den andra vita draken för att skrämma iväg honom insåg jag att jag flög! Jag flög! För kärlek och passion och starka känslor kunde också få drakar att flyga!

Vi slogs länge och väl. Länge var kampen jämn och hård. Våra vingslag var så kraftiga att det fick en djup avgrund att öppna upp sig under dem och den hotade snart att sluka borgen helt och hållet. Jag insåg att det fanns ingen vinnare i den här kampen bara förlorare och om jag skulle lyckas rädda mitt folk var jag tvungen att göra något drastiskt. Med en sista kraftansträngning kastade jag mig fram och bet den vita draken i halsen och lät mig sedan falla ner i avgrunden. Vi föll och föll…. Sedan hördes det en duns och det blev svart.

Ingen av de båda drakarna sågs till mer. Men i borgen sörjde de sin vän och klandrade sig själva för sina hårda ord. Från den dagen kallades borgen för Röda Drakens borg och alla röda drakar blev fridlysta.

De paralleller jag ser hos mitt eget liv här är att jag kan känna igen mig mycket i den röda draken. Att först tro att jag hör hemma någonstans för att inse att så inte var fallet. Att känna sig sådär klumpig och malplacerad. Det känns i många områden som om jag inte kan göra något rätt. Som om jag alltid är en klumpeduns. Allt från rent sociala faktorer, till hur jag är som en mamma eller inom vissa områden som tex tarot eller religion. Lite fascinerande var också det faktum att jag från början hade tänkt låta historien få ett riktigt lyckligt slut. Men så plötsligt fick jag en ingivelse till det slut som går att läsa här. För mig symboliserar det att jag sätter alltid andra framför mig själv. Och även om det kan bli lite för mycket ibland så är det så jag är och alltid kommer att vara.

Det här är en väldigt nyttig övning för mig. Att faktiskt på papper skriva ned de känslor jag får till mig via ett kort. För jag har alltid fått många känslor till mig när det gäller saker som jag starkt kan identifiera mig med eller som ligger mig nära.  Fast det har varit svårt att sätta på pränt vad dessa känslor har varit. The Tower som är det kort jag har valt visar sig vara ett allt lämpligare kort för mig att arbeta med. Det är tydligt att det finns vissa dolda saker inom mig som måste behandlas och bearbetas för att jag skall kunna gå vidare och utvecklas. Det har det funnits länge, men jag har undvikit att ta itu med det tills nu när det snart blir ohanterbart…

Blixten som flyger över himlen. Den raserar allt som den träffar. Ingen går säker för den. Slottet brinner och kommer att brinna ner till grunden. Inte ens kyrkan är skyddad. Avgrunden öppnar sig vid foten av slottet och hotar att sluka allt i sin väg. De väldiga drakarna slåss på himlen för något som de inte längre vet varför de slåss för. För varje vingslag så blir deras kamp allt bittrare och allt mer destruktiv. Ingen av dem vill ge sig när i själva verket en förening skulle kunna rädda allt. Det är s vårt att förstå hur de två träden på avgrundens kant faktiskt kan klara sig. Det är som om de klamrar sig fast med sina rötter i tomma luften. Men på något sätt hittar de styrka att fortfarande växa och spricka löv.

Jag står ensam i natten och ser hur blixten flyger över himlen. Jag ser hur den raserar allt som den träffar och vet att jag inte går säker för dess kraft. Mitt slott, mitt hem, mitt liv kommer att brinner och kommer att brinna ner till grunden. Inte ens kyrkan jag brukar gå i är skyddad. Avgrunden öppnar sig vid mina fötter och jag känner hur jag nästan uppslukas av dess bråddjup. På himlen kan jag se hur de väldiga drakarna utkämpar en allt bittrare kamp. Inom mig känner jag att de inte längre vet vad de slåss för bara att de måste slåss. Rött mot vitt. Jag förstår inte hur de två små träden vid avgrunden faktiskt kan klara sig, varifrån de får sin styrka. Jag vill också finna den styrka som får mig att växa och utvecklas.